 |
 |
TUESDAY 17 JANUARY 2012 - 03:35
Nu ska jag berätta nåt som jag inte berättat för många. Men kanske kan den här historien få folk att förstå mer varför jag är som jag är idag...
Det är många år sen, så jag har nog glömt och förträngt en del, men mestadelen är glasklar...
För ca 5 år sen så tog jag ett beslut som förändrade hela mitt liv.
Jag jobbade hela tiden, och var riktigt less på allt, och började fundera på om det verkligen var så livet skulle vara..
Nåt var tvunget att göras. Nåt drastiskt.
Jag hittade en skola, sa upp mig från jobbet, hyrde ut min lägenhet, och så drog jag ensam till Barcelona.
Jag började lära känna underbara människor, och vi gjorde allt tillsammans, som en familj. Det gick bra i skolan, och jag trivdes och älskade äntligen livet. I vår lilla "familj" så fanns det en svensk kille som jag började bli förälskad i. Vi umgicks dygnet runt, och väldigt snart så var vi ett par. Jag var så kär, och så lycklig att jag inte trodde att det var möjligt att känna såna känslor för en annan människa.
Han var mitt allt, och hade han frågat mig om jag ville gifta mig med honom, så hade jag gjort det på plats..
En kväll, när vårt förhållande fortfarande var väldigt nytt, så var vi på förfest hos en tjej i skolan. Hon hade en kompis från Sverige som var och hälsade på, och hon var också med på den här festen.
Min pojkvän, som vi kan kalla Antonio, spenderade väldigt mycket tid med den här tjejen, och försvann ett par gånger den här kvällen, men jag tänkte inte så mycket på det. Vi drog ut ett helt gäng till en nattklubb och där märkte jag att nåt inte stämde.. Antonio ignorerade mig totalt, utan gav tjejen hela sin uppmärksamhet, vilket gjorde mig ledsen, så jag sa till honom att jag ville åka hem. Han undrade vad som var fel, och jag berättade att jag kände mig nere och lite orolig, men han sa bara att jag inte behövde oroa mig, och så satte han mig i en taxi.
Dan efter så försökte jag få tag på honom genom att ringa och smsa, men utan resultat. På eftermiddagen så dök han plötsligt upp hemma hos mig, i samma kläder han hade haft dan efter, och verkade ångerfull och nere. Jag undrade varför han inte hört av sig, och var orolig över att nåt hade hänt, men han sa bara att han somnat med kläderna på, och det var inget mer med det.
Vi pratade mycket om hur vårt förhållande skulle fortsätta, eftersom hans hemresa var bokad. Jag undrade om han ville fortsätta tiden han hade kvar i Barcelona med mig, eller om han ville leva singelliv. Han tittade mig djupt i ögonen och sa att han bara ville vara med mig och att han älskade mig. Jag grät av lycka och lättnad, sen hade vi sex, som alltid.
Tiden flöt på, Antonio förlängde sin vistelse i Barcelona för att få vara mer med mig. Jag flyttade hem till honom, där han bodde tillsammans med nåra till från skolan. Vi gjorde allt tillsammans, och vi var oskiljbara. Jag älskade honom av hela mitt hjärta, och det fanns inget han inte skulle gjort för mig.
En kväll så var vi på förfest i samma lägenhet som vi vart den där kvällen. En tjejkompis nämnde att hon länge tänkt på nåt, och ville prata med mig. Hon undrade om jag mindes den där kvällen då vi hade vart på förfest. Så sa hon att hon misstänkte att min Antonio hade vart med nån tjej på festen. Jag försökte tänka tillbaka på den vidriga kvällen, och snart föll allt på plats. Jag ville inte tro det, men det stämde för bra med hur han hade betett sig, att han ignorerat mina samtal den natten, och dykt upp hos mig dan efter, i samma kläder som dan innan.. Min tjejkompis sa till mig,
"Fråga Antonio vem `Linda´ är.."
På väg hem från festen, så frågade jag honom. Exakt så.
"Vem är Linda?" Han tittade förskräckt på mig och undrade varför jag frågade det. Och jag upprepade samma fråga. Det tog inte lång tid förrän han berättade allt för mig. Han hade vart med den här tjejen. Följt med henne hem, legat med henne, ignorerat mina samtal, och sen haft panik på morgonen, åkt hem till mig, berättade för mig att det var MIG han ville vara med, och sen haft sex med mig. Han hade inte ens duschat emellan...
Den kvällen var vägen hem till vår lägenhet oerhört lång. Jag kunde inte fatta det. Hur kunde han? Vi som var så lyckliga?
Den natten sov jag ingenting. Det gjorde inte Antonio heller. Han satt upp i sin säng hela natten och bara såg på mig. Jag slets emellan att vara förbannad, ledsen, hysterisk, besviken. Sen vart jag totalt likgiltig och sa inte ett ord, utan stirrade bara upp i taket.
Hela min värld rasade där och då, och jag minns den natten och den känslan som om det var igår. Antonio var helt förstörd, grät och berättade hur mycket han älskade mig, hur mycket han ångrade sig, och att han skulle göra allt för mig. Han sov ingenting den natten han heller, och lämnade inte min sida. Jag var ett vrak, och kunde inte bry mig mindre om hur han mådde. Jag bara hoppades att aset mådde skit, som jag gjorde..
Dan efter så var allt som i en dimma. Hade jag drömt en vidrig mardröm, eller var skiten på riktigt?
Jag bestämde mig för att inte gå till skolan. Antonio ville stanna hemma med mig, men jag vägrade. Jag sa åt honom att gå till skolan, eftersom jag inte klarade av att se honom, att jag var tvungen att tänka, och få vara ifred. Han lämnade mig motvilligt, och jag kan bara föreställa mig hur dåligt han mådde den dan i skolan. Jag gick runt på stan hela dagen, satt på "våran" lilla gräsplätt på början av "La Rambla", och bara funderade.
Antonio ringde mig oavbrutet, och jag bara vägrade att svara.
Efter många timmar gick jag motvilligt hem igen. Där satt han på balkongen med telefonen i handen. Han var helt förstörd, eftersom jag inte hade svarat. Livrädd att jag skulle göra slut.
Dagarna efter struntade jag i skolan, utan ville helst vara ensam med mina tankar. Vissa dagar var jag arg och ledsen, kastade saker och var helt trasig. Andra dagar såg jag inte på honom, utan gick bara igenom den där vidriga natten i huvudet, gång på gång. Kunde inte komma över tanken att han hade vart inne i mig efter att han vart inne i "henne". UTAN att ens ha duschat.
Tiden gick och jag bestämde mig tillslut för att förlåta. Jag älskade honom för mycket för att förlora honom. Han var lycklig över mitt beslut, och vi försökte gå vidare så gott det gick. Han skämde bort mig med kärlek, och efter en utekväll så tog jag en dusch, och när jag kom in i sovrummet hade han lagt rosenblad över hela sängen, köpt rosa alkoholfri champagne och jordgubbar. Sen spelade han våran låt "Angel" på stereon. Jag grät av lycka och jag låg i hans famn hela natten.
Vi flyttade in hos våra nära tjejkompisar och vi var lyckliga igen.
Men det gick inte en dag utan att jag tänkte på vad han utsatt mig för.
Vi spenderade all tid tillsammans, och utan honom brevid mig kände jag mig halv. Han var min soulmate.
So I thought...
Dagen som vi fruktat för kom, och det var dags för Antonio att åka hem. Vi hade bestämt att fortsätta när jag kom hem, vi kunde helt enkelt inte leva utan varann. Jag följde med Antonio till flygplatsen, och vi grät båda två, trots att det bara skulle dröja några veckor tills vi skulle ses igen.
Jag skulle vara kvar i Spanien ett tag till, eftersom min familj skulle och semestra några mil ifrån Barcelona, så jag skulle möta upp dom där.
Dom sista veckorna vart hemska. Jag sa farväl till mina vänner i Barcelona, tog tåget till "L´estartit", och mötte upp min familj som jag inte sett på nästan sex månader.
Den kändes som om jag blivit av med en kroppsdel. Han var inte hos mig, och jag kunde varken äta eller sova. Min stackars mamma var förtvivlad över att jag var så ohjälpligt förstörd.
Antonio och jag pratade och mailade varann varje dag, och en dag sa han att han tänkte komma ner till mig och min familj och hälsa på. Han saknade mig för mycket och klarade inte att vara ifrån mig mer. Så han tog flyget ner en torsdag, och jag och pappa hämtade honom på flygplatsen. Jag var överlycklig av att se mitt hjärta igen, och jag grät återigen av lycka. Vi satt ihop i 3 dagar innan det var dags för honom att åka hem igen.
Jag minns hur min pappa, som är en riktig människo-kännare att han tyckte att Antonio inte kändes äkta.. Att det var nåt som inte stämde. Jag vart bara arg på honom. Om jag bara vetat då hur rätt min älskade pappa hade..
Min värld rasade återigen, men jag tröstade mig med att det inte skulle dröja länge innan vi var tillsammans igen.
När jag kom hem till Sverige igen så var det inte alls som jag trott att det skulle bli. Antonio och jag pendlade till varann till en början, mellan Västerås och Stockholm, innan vi bestämde att flytta ihop i Stockholm. Vi tittade på lägenhet, men snart rann allt ut i sanden av nån anledning. Jag ville igentligen inte flytta till Sthlm, men ville inget hellre än att bo med honom, så jag kunde tänka mig att göra vadsomhelst..
Han började sakta förändras. Jag började få ångest, depressioner och panikattacker, och istället för att finnas där för mig så vart han elak och började misshandla mig psykiskt.
Minns hur jag en gång låst in mig i badrummet, där jag fått en av mina attacker, då han öppnade låste utifrån och släpade ut mig i håret.
Antonio var sjukligt svartsjuk, och det visade han ofta. Jag kunde göra mig iordning för en fest eller liknande, och han kunde fråga vem fan jag gjorde mig fin för. Kalla mig fula saker, prata nedvärderande till mig.
Jag hade alltid drömt om att få modella. Jag fick förfrågan om jag ville göra ett utvik i en tidning, men fick snällt tacka nej. Det fanns inte en möjlighet att han skulle gå med på det.
En gång var vi på fest i Sthlm. Vi bodde alltid hos hans föräldrar i Bromma, och det gjorde vi även denna natt. Han var riktigt full och ville gå på efterfest, men det ville inte jag. Snart vart han så förbannad att han började jaga mig, skrek åt mig, medans jag grät och var livrädd. Jag sprang hela vägen hem till hans föräldrar, låste in mig i badrummet på undervåningen, och grät hysteriskt. Hoppades att han hade lugnat ner sig tills han kom hem. Snart hörde jag honom komma och han ryckte i dörren och skrek åt mig att öppna. Tillslut vågade jag inget annat, utan öppnade. Han var svart i ögonen..
En gång hade vi bråkat så häftigt att jag bestämde mig för att åka hem. Han gömde min telefon och vägrade att ge mig den. Tillslut fick hans låtsaspappa rycka in och hjälpa mig. Jag fick min telefon och åkte förtvivlad hem.
Natten då allt gick alldeles för långt var vi hemma hos mig i min lägenhet. Allt är som i en dimma, men jag ska försöka komma ihåg exakt vad som hände.
Vi bråkade som vanligt över nåt, och han fick för sig att ta min käraste ägodel, min dator, ifrån mig. Jag låg på golvet i fosterställning och höll ett krampaktigt tag om min dator, medans han stod över mig med foten i min sida och slet och drog i datorn.
Han la sig i sängen och jag var så arg att jag bara ville ha honom ut ur min lägenhet, till varje pris. Jag stod i sängen, drog i honom och skrek åt honom att försvinna, att jag inte ville se honom. Då sparkade han mig i magen, så jag flög in i väggen. Min första tanke var, "Gud, låt inte mina bröstimplantat gå sönder!" Jag var livrädd.
Snart stod vi mitt på golvet och skrek åt varann. Där kom den där näven flygande. Rakt över mitt ansikte, och jag såg stjärnor och föll till golvet.
Antonio satte sig i soffan och började gråta. Han höll händerna över ansiktet, och snyftade. Han var rädd. Om han var ledsen för att han slagit mig och misshandlat mig psykiskt i flera års tid? Nej.
Han var livrädd för att jag skulle anmäla honom. Han ville ju bli polis. Och det kunde han inte bli om jag anmälde honom. Så jag lovade att inte göra det. Tyckte inte om att se honom så ledsen...
Hans syster kom och hämtade honom hemma hos mig i Västerås den natten, efter att jag bett om ursäkt för att jag vart dum, bönat och bett honom att stanna kvar hos mig.
Jag minns inte vad som hände efter det. Jag vet bara att det inte tog lång tid innan det tog slut mellan oss. Hur? Jo, jag var bortrest, och han var otrogen. Igen.
Idag är han tillsammans med den tjejen han bedrog mig med, och jag kan bara hoppas för hennes skull att han inte behandlar henne på samma sätt som han behandlade mig.
Så fort det tog slut så kontaktade jag tidningen som ville ha mig med, och fick ett tresidigt uppslag. Hoppades så att det skulle svida..
Jag trodde verkligen att det var VI. Jag trodde verkligen att det här var killen jag skulle gifta mig med. Vi hade till och med bestämt vilken låt som skulle spelas på vårt bröllop.
Efter det här så bestämde jag mig för att aldrig mer låta någon sätta sig på mig igen. INGEN ska nånsin få bestämma över mig igen. Jag är kaxig och självsäker, med en hård yta som ingen kan komma under. Ingen ska nånsin få förstöra mig igen.
Ingen ska nånsin få komma mig för nära igen. Jag ska aldrig mer lita på nån igen.
Att bli misshandlad psykiskt gör så mycket ondare än att bli misshandlad fysiskt. Sår läker fort. Men ärr sitter kvar för evigt.
Now I´m stronger then ever.
And hey. What Goes Around, Comes Around. Right?
CATEGORY: PERSONAL
|
Mattiasgbg: Wow, det var inte lite du varit med om, hemskt att det slutade som det gjorde. Önskar verkligen sllt gått mycket bättre för du förtjänade verkligen inget utav det som hände. Tråkigt att vissa verkligen inte uppskattar det dem har. Men hoppas du nuförtiden ändå kan låta nån komma närma igen.
Annars tack för att du berättade. Hade jag aldrig trott, kommer fortfarande bara ihåg den charmiga tjejen i vår gamla hemstad som jobbade på krogen, som man iofs bara beundrade på avstånd ;)
Sköt om dig nu å önskar dig det bästa! Pöss å kram
Jannica: Tack fina vännen för dom underbara orden. Dom betyder mycket för mig ska du veta...
Massa kramar Janna
|
|
kesogrottan: gryyyymt skrivet och kör bara men alla behöver känna sig älskade mer eller mindre men det kommer nog
|
|
Othilia: Du är bäst Jannica. Finns alltid här..
|
Jörgen: Hej !!!
Det var en hemsk berättelse du skrev i detta inlägg och jag hoppas bara att den killen har lika tufft och känner ånger för dig nu när ni kände bägge två likadant för varandra, men otrohet är det värsta som kan hända någon. Har man ett förhållande med någon så tycker jag att man måste vara trogen mot den andra för ärlighet och respekt mot varandra är det bästa som par kan få av varandra...
Jag tror du gjorde rätt i att du slängde ut honom med huvudet före och att han har lärt sig en läxa nu och aldrig gör en tjej otrogen ...
Tack för mig och blev nästan bara så förbannad när jag läste din hemska berättelse...
Du är för snäll och skön tjej som man inte vill förlora om man hade ett förhållande med dig vännen....
MVH://
http://www.smakardetgott.bloggagratis.se
http://nattstad.se/smakardetgott.
|
|
Sofie: Du är så sjukt stark!
|
|
Tina: Det var starkt och modigt av dig att våga berätta detta på bloggen! Sådana här händelser kan lämna otroligt fula ärr efter sig och många känner skam och skuld i det hela när sådant här sker och vågar inte berätta utan lider i tysthet. Jag hoppas att din öppenhet om det här innebär att du i vilket fall tagit dig vidare och inte tar på dig skulden, utan faktiskt låter honom stå för den biten. Och cred till dig som tog dig ur ett sådant skadligt förhållande! Många stannar kvar just för att de blir så hjärntvättade till att tro att de är värdelösa och förtjänar skiten de får ta emot. Väldigt starkt gjort av dig!
|
|
Madeleine: Du är stark och en underbar kvinna. Det enda jag kan säga. Är så otroligt stolt att du vågade dela med dig av detta, det kommer att hjälpa andra. Du är fantastisk, glöm aldrig det! Aldrig!
|
Zillah =): Jag skulle egentligen inte läsa, men jag började läsa lite smått och kunde inte sluta. Vill iaf bara säga att det är helt sjukt att det finns sånna äckliga människor.
Att bli blind av kärleken är så jävla läskigt, jag är glad att du gick vidare tillslut. Du är grym tjejen! Puss
|
Simon: Det är så förbannat tråkigt när killar beter sig som han beter sig. Du, som är en så underbar människa, kommer förmodligen att vara ärrad i resten av ditt liv. På grund av honom...
Du är grymt stark!!! Tack för att du delar med dig av detta! For what it's worth, så tycker jag du är en helt fantastisk och underbar kvinna, och du skall inte en sekund tänka att detta är något du gjort dig förtjänt av på något sätt. Som naiv åskådare så vill man be dig att en dag försöka återfå tillit till någon kille igen, men inser att det kommer ligga bortom vad som är fysiskt möjligt för dig ett bra tag framöver...
Amenvafaan!!! Bara se på dig!! Vem som än lyckas vinna ditt hjärta skall faan skatta sig lycklig över att ha fått dig, så fantastiskt vacker som du är! Faan också...
|
|
Babe: His loss! Du är ju drömtjejen!
|
Natta: Vill börja med att säga att du är grymt stark!
Är så hemskt att känna igen sig i så mycket av det hemska, så hemskt att man inte är ensam utan att det finns alldeles för många såna idioter.
Grymt starkt att du tog dig ur det då jag varit med om hur förbannat svårt det kan vara och att du nu att så mycket starkare.
So you go girl!
|
ehh: jag vet att du knullat andras pojkvänner på dina små turneer!!!!så tycker du har fett me dubbel moral!!! knulla vem du vill..men vill du inte bli behndlad som han behandla dig,,så sluta knula andras pojkvänner,,du vet väl vad ja menar,,du har total förstört andras liv ska ja säga dig,,känner 2 tjejer du förstört deras liv,,,,killlarna har också del i de,,,dom e svin ,,men du har gjort samma sak ju!!!därför reagerar jag på endel av din berättelse!!du e säkert en sjyst tjej!! men fan hatar dubbel moral,,,
då de gäller killar som misshandlar en tjej ska du faan stå på dig,,aldrig ta skit!!!!! ja vet hur de e...ja pisssar på dominant killar som inte kan bete sig som en man,,, stå på dig ..mvh
Jannica: Haha, jasså har jag det? Och det antar jag att du har bevis på?
Jag knullar inte andras killar, finns inget sexigt i det överhuvudtaget.
Och om jag nu vart med nån nångång som råkat ha tjej, så är det inget som killen tyckte var nödvändigt att berätta för mig.
Du har ingen aning om vad du snackar om lilla vän. Och att du är så jävla feg att du inte vågat skriva ut varken namn eller en giltig email så har du inget att komma med, utan bara nåt du tagit direkt ur tomma intet. Och ska du komma med anklagelser så får du fanimig ha stake nog att stå för det med.
Och sen säger du att jag ska stå på mig, när du först kommer med påhopp och falska anklagelser? Hahaha.. Du har ingen jävla aning om livet din lilla stackare.
MVH.
|
|
|
|
|
|
|
